lördag 3 augusti 2013

Andra bullar


Jäpp, balkongen var avsevärt bättre för min passionsblomma.
Massa tjocka, fina knoppar som t.o.m. orkar slå ut.
Får akta den för värsta solgasset bara, sägs den inte heller tycka om.
Tänk att ha den på en spalje på väggen, fint.

Tokigt.
Suttit med ögonen konstant i datorn på jobbet idag, kommer hem och fortsätter här.
Bara en stund ;)
Måste bara reflektera över den nya bransch jag stigit in i i och med mitt nya yrkesval.
Att folk kan vara så burdusa!

Jag har snällt lånat ut mig själv tre helger till slutenvården.
Pga av panik på personal.
Tänkte att jag väl får försöka hjälpa till.

Jag är stationerad inom öppenvården och det skiljer sig i hur man arbetar mellan dessa två områden. Jag var på slutenvården tre dagar för att få känna på lite hur det kan vara. Att lära sig allt vad och hur man gör där är omöjligt att lära sig på så kort tid. Förvisso har vi genom praktiken fått en liten inblick och möjlighet att se vad olika yrkeskategorier gör där. Men rutiner är aldrig desamma.

Första gången jag skulle jobba där var när jag arbetat inom yrket i två veckor. Tassade in och hejade blygt på lite olika folk som jobbade där. En del bemödade sig inte ens att besvara mitt hej. När man inte heller känner till rutiner eller hur de olika personerna där brukar arbeta kan det bli lite trixigt.

Jag vill mycket gärna ha feedback, för det lär jag mig på, vilket jag nämnt för en del där jag vanligtvis arbetar.

De fåtalet riktigt grundläggande bitar jag faktiskt tar för givet ska fungera använder inte alla på "helgstället" (förstår att det är så på mååånga ställen). Detta har bidragit till att personer ur en viss yrkeskategori vid två tillfällen faktiskt tilltalat mig mycket buffligt istället för att kolla av läget.
För det första kan jag tycka att man säger hej, när man puffat upp dörren till rummet jag sitter i, och inte bara antyder "vad gör du egentligen här? Jobbar du inte?" när man faktiskt sliter med uppgifter som ligger. När man även anstränger sig för att det ska bli rätt och går in och frågar får man tykna kommentarer och då har människan aldrig ens sett mig tidigare. Jag blir ju inte direkt mindre stressad av det. Brukar de vanligtvis behandla min yrkeskategori på det här sättet? "Skakar på huvudet".

Hur ska man vilja, våga och orka samarbeta med dem? Ska jag behöva förklara att jag är alldeles nyutbildad, har arbetat i två veckor och inte ens inom detta område? Kan väl säga att det inte var särskilt lockande att gå dit nästa helg. Den helgen var ju så där kul den också. Man känner sig faktiskt ganska så värdelös trots att man jobbat så fingrarna, hjärnan och ögonen glöder. Dessutom är man ganska ensam, enda stunden på dagen man får en pratstund med övrig personal är på morgonfikat. Jag som är så social av mig passar bättre på en arbetsplats där man faktiskt "rastar" ihop, eller vill slänga käft ibland.

Idag har det känts lite bättre. Dels har jag nu arbetat i två månader vilket gör mig lite tryggare i min roll och idag har man t.o.m. sökt upp mig, hälsat och berättat hur just den personen lägger upp arbetet. Vederbörande kom dessutom och sa till när det var dags och var mycket behjälplig. Trevligt! Känner mig otroligt mycket behagligare och duktigare. Här fanns det kommunikation. Tror att det ska vara samma personer imorgon så det blir nog bra.

På morgonfikat brukar det vara lätt att vara med i samtalen, himla trevligt, det är inte alla som fikar men man får kontakt med några ansikten i alla fall.

Visst jag kan väl förstå att det är konstigt för dem om det glider in en ny person som de inte vet så mycket om men jag hoppas inte att de brukar behandla sina patienter på samma sätt.

I mina tidigare yrken har jag vid många tillfällen tagit om hand och lärt upp ny personal, sommarjobbare eller praktikanter. För det mesta har det bara fallit sig naturligt att de kommit till mig och jag har tyckt det varit roligt. Jag var nyfiken på de nya som kom och tyckte det var roligt att lära känna dem. Dessutom kom ibland de gamla rävarna och frågade mig om hjälp, för som någon sa
"Du förklarar bra, kan du inte vet du var man kan hitta hjälp".
Är man säker är det lätt att lära någon annan. Får tänka på det och glädjas åt den tiden.
Vem vet, om ett tag när jag jobbat och känner mig trygg i min kunskap kanske jag kan hjälpa till igen. Skulle jag faktiskt tycka vara roligt, jag växer av det.

Säg hej om någon säger hej!
Det är väl det minsta man kan begära ändå?!

Go lördagskväll på er!

3 kommentarer:

Cecilia sa...

Så roligt med passionsblomman! Fantastiska blommor att titta in i på nära håll! Och du förtjänar rikligt med blommor för du har verkligen pysslat om den1

Så tråkigt med helgarbetet. Så otroligt sorgligt att detta antagligen är verkligheten för massor av människor; arbetsplatser där en trist kultur växer som hussvamp. Det maler ned den bästa vilja och de vänligaste människor. Hur börjar det och varför är det så svårt att rå på? Kom noga ihåg att det definitivt är du som är på rätta sidan och att det är synd om dem som hamnat snett.Odla det goda som ändå finns...och håll dig undan i fortsättningen om du kan! :-) (Tror bestämt det där kom från en egen trist erfarenhet...jag flydde till slut genom att säga upp mig utan annat arbete på gång.)

Medea sa...

Visst är passionsblommorna fantastiska. Hoppas att du kommer att få många blommor som slår ut. Tyvärr blommar ju varje blomma bara en dag, i alla fall här hos oss i Provence.
Hoppas de du jobbar med idag åtminstone säger hej. Håller med om att det är väl det minsta man kan begära.
Kram Efwa

litevarje sa...

Att komma till en ny arbetsplats och inte bli omhändertagen på något sätt är så jobbigt. Vad skönt att det var bättre den här gången.
//Karin