Min stolta Milton for till Frasse idag.
Hans elaka tumörer hade växt så mycket och så fort att nu fick det vara nog. Jag ville att han skulle slippa bli för dålig. Han hann vara herre på täppan ett tag i alla fall. Gosig, vågade till slut ta plats i mattes knä (Frasse var ägare av den platsen förut) och snackade mer. Han blev 13 år.
Nu får de vara tillsammans igen.
Så trist det blir utan katt, inga höjda svansar och ivriga jamningar när jag kommer hem. Inget kurr, inget gos, inget buff tidig morgon på sovande matte.
Får se om det kanske flyttar in en misse/missar i höst...
My Milton flew to Frasse today.
His nasty tumors had grown so much and so fast, now it was enough. I didn´t want him to become too ill.
He got to be my little King for a while. Cuddly, he dared to take the spot in my lap (Frasse was the owner of my lap before) and he talked more. He got 13 years.
Now, they may be together again.
How sad it will be without cat, no raised tails and eager meows when I get home. No purring, no cuddling, no buff on me early morning while I´m sleeping.
I will see if one or two cats might move in in the fall ...